Den här veckan har jag varit på gymet 4 gånger. Hela kroppen har blivit genomkörd och det är väl en jävla tur. Jag känner mig som en människa med dålig karaktär. Ingen som helst diciplin. En människa som oavsett mål aldrig lyckas. Vill man till hundra procent så borde man väl lyckas. Någongång?

Och jag undrar när jag ska finna allt flow.

Sitter och läser gamla inlägg här, sparade mejl från förr. Träningen var en alldeles för stor del av mitt liv. Allt, och då menar jag allt, kretsade runt den. Runt joggingenpromenadernaskivstångspassenyoganochridningen. Och runt maten.
Jag vill att träningen ska bli en stor del av mig igen, men en lagom sådan. Maten ska jag lära mig att njuta av. Så jag vill att det ska vara som förut, men på ett helt annat sätt. Ett tusen gånger bättre sätt.

Saknaden efter dig, min bästa vän.
Ångesten som jag själv skapade.

Jag hade förhoppningar om att jag en dag skulle lyckas lägga sorgen och skammen bakom mig. Att jag en dag skulle kunna gå vidare. Det kommer aldrig bli som jag hoppats. Istället kommer jag lära mig att leva med saknaden efter dig, min bästa vän. Och jag kommer tillslut att lära mig att leva med ångesten som jag själv skapade.

Smset fick mina tårar att rinna. Likaså det alldeles för tidiga telefonsamtalet. Inte nu. Inte då, redan. Och sen när jag stod där, bredvid dig. När jag insåg hur ovetandes du var, då mindes jag allt. När vi gick omkull i skogen, när du lyckades bryta min tå, hålet i min jacka som du har gjort, som jag aldrig kommer sy igen. När jag stod där, när ditt leriga huvud smutsade ner min jacka, då rann tårarna igen.

Ett liv kan blåsas ut på mindre än en sekund. Jag kommer sakna dig.

Det gör ont i mig. Tårarna bränner mer nu, den här gången. Sagan har haft en liten paus, skiftat karaktärer och fått ett nytt kapitel. Nu är du huvudpersonen, jag har en biroll. Men min roll är viktig, för jag tänker finnas vid din sida. Hela tiden. Vi vet båda hur jobbigt det kommer att bli. Hur svårt det kommer att kännas. Jag är faktiskt tacksam för att jag redan har varit där, för nu kan jag känna med dig. Finnas för dig.

Jag vill att det här kapitlet ska bli kort. Ett kapitel utan många snedsteg. Ett kapitel som får ett lyckligt slut. Sen vill jag att boken, i vilken sagan är skriven, aldrig kommer att behöva öppnas igen.

Jag tog en promenad i regnet. Iskallt, ensamt.
Hamnade någonstans. Insåg hur förbannat mycket livet faktiskt är värt. Man är lyckligt lottad att man faktiskt lever. Jag har det bra och borde inte klaga ett enda dugg. Jag insåg ikväll att det finns så många som kämpar i motvind varje dag. Att det finns vissa som har fått lov att förändra sina levnadsvanor helt och hållet för att finnas till för andra.
En dag kan jag komma att behöva ändra mitt liv. En enda människa kan ändra min framtid. Om det är till det sämre eller bättre kan jag inte svara på. Livet är skört.

Jag tog en promenad i regnet. Iskallt, ensamt. Men på vägen hem rann inga tårar.

Älskade älskade du. Det som jag var så rädd för, har nu hänt. Du har på sätt och vis gått i mina fotspår. Du har blivit precis som jag en gång var. Jag såg det ju, såg det så väl. Och allt jag ville var att du aldrig skulle behöva bli som jag.

Det värsta är att jag känner avundsjuka.

Framtiden. Jag smakar på ordet. Vad gör jag imorgon, nästa år, om flera år? Vilka människor kommer jag träffa, hur kommer mitt liv se ut. Familj, hund, utbildning, arbete? Framtiden är oviss, men ändå inte.

Just idag längtar jag till december månad med allt vad det innebär. Längtar tills snön återigen faller och faktiskt stannar kvar på marken för ett tag. Längtar efter risgrynsgröt, iskallt golv på morgonen, mörker, levande ljus.
Just idag ser jag fram emot att äntligen åka ner till min älskade syster med familj i Australien. Jag kommer längta hem så att det gör ont, men jag kommer glädjas åt att vara där. Jag tänker lapa sol, mysa med mitt systerbarn, upptäcka, uppleva.
Just idag hoppas jag att nästa sommar bjuder på glädje, sol och en massa annat som hör den svenska sommaren till.
Just idag känner jag för att börja plugga nästa höst.

Vad som kommer att ske i just mitt liv står delvis skrivet i stjärnorna. Den som lever får se.

Jag saknar också lundbladsvägen ibland. Eller nej, inte ibland. Jag saknar det alltid. Saknar det radhus som jag trodde skulle vara mitt hem tills den dag jag skulle ta ett stort steg ut i vuxenvärlden genom att flytta till eget. Så mycket som skett där. Kalas, julaftnar, kurragömmalekar, spring i trapporna, omplåstrande på grund av oförsiktighet (och nyfikenhet), påskäggsjakter, studsmattshoppande, plockande av björnbär. Att fika var vår rutin, minst 2 gånger om dagen kokade mamma kaffe och plockade fram kakor, bullar. Alla migränanfall, alla galenskaper tillsammans med mina tre vapendragare, alla bråk med älskade syskon.

Men ibland splittras allt. Jag hatar när kärleken inte längre är tillräckligt stark.

Jag avundas de människor som har en sund relation till mat. Avundas dem som aldrig vaknar på morgonen och funderar över vad som ska förtäras till frukost, lunch och middag. Jag skulle vilja kunna ta en stor näve av chilinötterna som lockar, eller hälla upp lite mer glass i skålen utan tankar som "jag borde inte" eller "onödiga kalorier". Det är förjävligt att ständigt lägga energi på att utvärdera dagen som gått. Att ångra, älta.
Jag avundas de människor som låter bli att fokusera på sådant som jag fokuserar på. Att tillslut bli en människa som kan avdramatisera allt som har med mat att göra, att en dag slippa skiten jag tyvärr satt mig själv i - det är ett av mina mål.

Det är en vecka sen sist nu. Sju dagar, sju nätter. Jag känner frustration. Varför skulle oturen slå till mot just mig, just nu? Jag vill springaboxassvettasknäböja. Vill känna adrenalinet.

I helgen tänker jag ligga i soffan, under mitt täcke och sörpla te så fort jag får tid över. Nästa vecka tänker jag inte vara halvförkyld, ha halvont i halsen eller vara halvtrött i kroppen och skallen.

Som så många andra satt jag framför tv;n igår kväll.
"Ska du inte skänka lite pengar?".
Jag svarade aldrig på frågan jag fick. Men jag tänkte. Varför? Jag känner ju inte om har blivit drabbad och det finns inga gener i min släkt som talar för att jag själv ska riskera att bli drabbad. Egoisten i mig talade helt enkelt.
Den andra tanken som nådde mig bestod av sympati, empati, medmänsklighet, eftertanke.

Jag svarade aldrig på frågan, men jag skickade iväg 100 kronor genom ett sms när du inte såg.

Gång på gång blir jag påmind om hur sorglig, förjävlig, otäck och förbannat orättvis verkligheten är allt för ofta. En alldeles för tidig morgon, i en annars vacker kyrkopark, kan på en sekund omvandlas till en mardröm. Jag tänker på dig, du är inte värd den smärta som du känner. En förbannat orättvis verklighet.

Man öppnar upp ögonen, inser att man inte ska ta någonting för givet.

Jag är rädd. Jag känner rädsla inför mitt fortsatta liv.
Dagligen bevittnar jag andra människors levnadsdagar. Människor som tidigare haft många järn i elden, arbetat hårt, rest runt om i världen, bildat familj, förlorat närstående.
Jag känner rädsla när jag tänker på hur jag kommer bli, när jag är många år äldre.
Jag vill inte.

Under den korta cykelturen från baby, hem till mig, kändes det som att händerna skulle bli till is. Kylan slog mot mina kinder. Solen skiner men luften är mer än frisk, snarare iskall. En fin, men inte så varm, tisdag har jag framför mig. Jag får njuta av höstdagen inne helt enkelt. Blicka ut genom fönstrena och uppskatta att bara vara!

I synnerhet när kvällarna slutar i en hemsk ångest. Jag kan inte kontrollera mig själv. Vet varken ut eller in, upp eller ned, just nu. Varför? Jag vill aldrig hamna i samma mardröm igen. Ändå utmanar jag ödet. Jag borde inte. Borde borde borde inte. Den dagen jag lyckas finna harmoni kommer vara en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Ikväll är en såndär kväll, som förut var en slags rutin. Ikväll mår jag illa. Ikväll känner jag mig pinsamt svag. Ikväll gråter jag..

Jag är tacksam över att morgondagen snart är här.