Idag på gymmet, under vila mellan två set. Mina ögon fylldes med tårar. Kunde inte hålla det inne. Något kom över mig. På kvällarna läser jag böcker om människor som förlorat nära. Jag har ännu inte sörjt.

Jag kastades tillbaka i tiden nyligen. Inte långt bak. Men tillräckligt långt för att må dåligt. För att känna den där obehagliga känslan som jag lyckats hålla mig borta från flera veckor nu. Jag hade nästan glömt hur det kändes, men så var jag där återigen. Tårarna bränner bakom ögonlocken, precis som förut.

Ensam, rastlös och nervös. Jag har fortfarande svårt att hantera sådant, det får maten göra istället. Jag hatar fortfarande mat. Älskar den också.

Nu går jag och lägger mig i sängen, bredvid han som lugnar mig med sina pussar på min panna. För det är en stor skillnad idag. Idag vet jag att ångesten inte är värd ett enda dugg. För om hundra år gör den här kvällen ingen skillnad alls.

En syster och hennes familj bor på andra sidan jorden och kommer förmodligen göra i många år till. Jag saknar att inte kunna komma över på en latte hos dom, att inte kunna följa min fina brorssons utveckling med egna ögon.
Sen har vi alla vänner som flytt hemstaden. Destinationer som Stavanger, Uppsala och Los Angeles har lockat. Det känns som att alla försvunnit härifrån. Jag saknar tiden i skolan, för då var alla vänner nära. Det var alldeles för längesedan vi var tillsammans allihopa..
Jag saknar min familj, trots att de bara bor några sekunder bort. Saknar vardagen som var. Oboy och smörgås efter skolan, alla tjafs med syskonen, ett hem som aldrig var tyst.

Men så tänker jag på att alla dessa faktiskt är möjliga att träffa, om än mer sällan än vad jag hade önskat. För hon jag saknar allra mest, hon som är ljusår bort men ändå här på något vis. Henne kan jag inte träffa.

Men i mitt hjärta finns hon.

Jag hatar sjukdomar. Varför kan inte alla människor få vara friska..
Idag tänker jag på Dig. Och när jag tänker på Dig tänker jag på en människa som klarar allt. Du kommer klara allt.

Aldrig mer ska jag klaga på huvudvärk, förkylning eller halsont.

Jag kan inte sova. Regnet vräker ner, jag gråter. En livslåga kan blåsas ut så fort.
I minnet finns du kvar.

Jag minns orden.
Men idag känns det inte som jag vill.

Ibland glömmer jag liksom bort att du inte finns kvar. Eller, du finns ju alltid kvar. I hjärtat. Men jag vill ringa dig när jag är ledsen, skratta som jag bara kunde göra när du var med, bli jävligt full tillsammans med dig, sova över hos dig. Det finns så mycket jag vill göra igen. Och igen.
Jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att jag skulle bli någon som förlorade en vän. En som förlorade sin bästa vän. Den där dagen för snart fyra år sedan förändrade verkligen allt.
Jag blundar, tänker efter. Jag minns hur du luktade. Ser ditt leende, det vackraste leendet.

Trots att jag befinner mig på andra sidan jordklotet blir det ibland väldigt lugna stunder. Och det är just under dessa stunder som jag tänker som allra mest. På livet, på mig själv, på framtiden.

Skickade nyss in deklarationen och en anmälan om högskolestudier till hösten. Vad vill jag göra av livet? Vad har jag för drömmar? Förhoppningar. Hur ser mitt liv ut om 5 år, 10 år? När kommer jag få barn? Kommer jag att få barn?

Det känns som det var igår när jag för första gången skulle gå till skolan. Ryggsäcken packad med pennor, sudd och ett äpple. Min hand i mammas hand. Fjärilar i magen, spänning.
Jag minns hur jag kände mig coolare ju äldre jag blev. 15 år, wow. Jag kände mig störst, bäst och vackrast när jag var äldst i grundskolan (eller, jag var ju yngst av alla i klassen, men ändå). Vi började festa, testade på att röka, gjorde allt som vi egentligen inte fick.
Gymnasiet var ett stort steg. Nya bekantskaper, mer plugg, jobbigare dagar. Men ack så roligt.
Studenten var så jäkla underbar. Men bara en ynka dag.

Tryggheten försvann mer och mer.

Idag vill jag flytta hemifrån, nöta kurslitteratur, jobba extra, leva ett riktigt "studentliv".
Men idag vill jag också spola tillbaka tiden. Gå på grusstigen igen, med den packade ryggsäcken. Min hand i mammas hand. Fjärilar i magen.

Vuxenlivet skrämmer mig, samtidigt som det är fascinerande.

Jag mår inte bra av att tvinga ut mig själv på promenader när jag egentligen inte känner för det.
Jag mår inte bra av att stoppa i mig onyttig mat bara för att jag är bakis.
Jag mår inte bra av att stressa dag ut och dag in.
Jag mår inte bra av att aldrig tänka på hur jag själv faktiskt mår.

Idag tog jag en powerwalk i solskenet, för att jag verkligen ville. Nu ska jag cykla utanför stan och vara barnvakt, bara för att jag verkligen vill det.

Jag hatar den som uppfann helvetesdrycken. Avskyr själva vätskan så mycket att jag skulle vilja strypa den med mina egna händer om jag så kunde. Den förstör liv, familjer. Den förstör kärlek. Jag är rädd för bubblandet i kroppen, rädd för det som gör att det snurrar så i huvudet. Vill egentligen inte, men gör ändå. Kan inte sätta fingret på vad det är som lockar, varför jag gång på gång gör det igen.