En syster och hennes familj bor på andra sidan jorden och kommer förmodligen göra i många år till. Jag saknar att inte kunna komma över på en latte hos dom, att inte kunna följa min fina brorssons utveckling med egna ögon.
Sen har vi alla vänner som flytt hemstaden. Destinationer som Stavanger, Uppsala och Los Angeles har lockat. Det känns som att alla försvunnit härifrån. Jag saknar tiden i skolan, för då var alla vänner nära. Det var alldeles för längesedan vi var tillsammans allihopa..
Jag saknar min familj, trots att de bara bor några sekunder bort. Saknar vardagen som var. Oboy och smörgås efter skolan, alla tjafs med syskonen, ett hem som aldrig var tyst.

Men så tänker jag på att alla dessa faktiskt är möjliga att träffa, om än mer sällan än vad jag hade önskat. För hon jag saknar allra mest, hon som är ljusår bort men ändå här på något vis. Henne kan jag inte träffa.

Men i mitt hjärta finns hon.