Jag kastades tillbaka i tiden nyligen. Inte långt bak. Men tillräckligt långt för att må dåligt. För att känna den där obehagliga känslan som jag lyckats hålla mig borta från flera veckor nu. Jag hade nästan glömt hur det kändes, men så var jag där återigen. Tårarna bränner bakom ögonlocken, precis som förut.

Ensam, rastlös och nervös. Jag har fortfarande svårt att hantera sådant, det får maten göra istället. Jag hatar fortfarande mat. Älskar den också.

Nu går jag och lägger mig i sängen, bredvid han som lugnar mig med sina pussar på min panna. För det är en stor skillnad idag. Idag vet jag att ångesten inte är värd ett enda dugg. För om hundra år gör den här kvällen ingen skillnad alls.