Ibland kommer det bara över mig.

När jag tänker på allt som hänt under det senaste åren. När jag verkligen, verkligen tänker igenom händelseförloppet. Sveket, tårarna, känslan av att inte förstå. De jobbiga dagarna. Och så de dagarna då allt kändes lite mindre jobbigt och förjävligt. Tårarna kan inte sluta rinna vid dessa tillfällen. Det är så fruktansvärt overkligt allting. Inte trodde jag väl att Du skulle kunna göra något sådant mot Oss.

Du lämnade oss. Hur du kunde, det kommer jag aldrig att förstå. Men den dagen du vill bygga på någonting nytt med din son, då vill jag att du ska veta att jag kommer vara den första att tacka dig. Vår son behöver dig, om du bara visste.

Och tills dess så ska jag försöka sträva efter att en morgon vakna och känna mig glad över livet.

Vill du kommentera?

Här kan du kommentera:

namn
Remember me?

mejladress (visas inte för någon)

blogg?

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0