Nu börjar det bli lite tungt. Framförallt när livet där inuti verkar vilja trycka sig ut genom naveln, då gör det ont ont ont i svanken. Men jag försöker att inte klaga och istället tänka på hur bra jag mått under dessa veckor då underverket har växt sig större. Det är faktiskt först nu, de senaste veckorna, som jag har börjat känna mig riktigt gravid. Och då är det inte ens 9 veckor (och då snackar vi 2 veckor över tiden och igångsättning) kvar tills jag ska bli mamma. 9 veckor. Det är väl ingenting?!
Nu har frågorna om hur länge jag tänkt jobba, börjat dugga allt tätare och jag bara ler. Inte vet väl jag, det visar sig. Någon havandeskapspenning har jag inte ens tanken att söka. Jag mår ju så bra, så jobbar hellre än inte. Sen kommer nog en dag då kroppen tillslut säger nej och då får jag inse att det är dags för lite vila innan knodden väljer att titta ut. Om den dagen blir imorgon eller samma dag som värkarna sätter igång, det kan bara tiden utvisa.