Bakifrån sett så ser man ju inte ens det minsta gravid ut.

Det var alldeles för längesen nu. Många månader sen jag gick från gymmet och kände mig helt galet slutkörd. En lång tid sen mina muskler kändes alldeles utpumpade. Nu går jag ner, lyfter vikter som inte bjuder till utmaning, trampar på crosstrainern sådär lagom hårt så jag inte blir allt för anfådd och går hemåt med en helt okej känsla i kroppen. Idag tränar jag för att orka med det jag har framför mig, men jag kan inte påstå att bristen på endorfiner är jätteskoj.
Först och främst längtar jag efter livet inuti. Längtar så efter att få upp mitt eget kött och blod på bröstet. Det ögonblicket vet jag kommer vara det största i mitt liv. Men sen, när vi kommit in i vår vardag - då ser jag fram emot att gå ner på gymmet och träna tills kroppen skriker efter nåd.