Idag avslutade jag på ett sätt min vandring. Nej, avsluta är nog fel ord. Jag knöt ihop säcken. Jag är inte frisk än, men jag har kommit en bra bit på väg. Idag hade jag det, förhoppningsvis, allra sista mötet.

Jag kan minnas hur jag mådde under det första mötet. Jag kan minnas en nedbruten varelse som hade svårt till leendet. En människa som överhuvudtaget hade svårt att uttrycka sig, som kunde känna av ett ständigt pågående krig inom sig. En person som hade svårt för att sätta ord på känslorna. Jag kan minnas att jag då hade blivit någon jag verkligen inte ville vara.

Idag skrattade jag, idag reflekterade jag kring de problemen som förut var så otroligt mycket mer påtagliga. Idag insåg jag hur mycket jag har växt som människa. Jag skäms inte över mitt förflutna, trots att jag mest av allt hade velat att det inte hade behövt vara så pass söndertrasat.

Idag kan jag med ord måla upp allt det onda. Men med ord kan jag också berätta om allt det fantastiska. Jag är evigt tacksam för stödet. Idag är jag är evigt tacksam för att jag är jag.