Idag när den, enligt mig, bästa läraren tackade klassen för våra tre år på gymnasiet blev jag tårögd. Det är först nu jag inser hur grymt mycket jag kommer sakna tiden i skolan och hur mycket jag borde ha uppskattat allt vad den har inneburit. Jag har fått kunskap, gemenskap, trygghet. Och jag har klagat som aldrig förr. Tidiga mornar, prov, examinationer och plugg till tusen.
Man borde skämmas, egentligen.

Framtiden känns läskigt nära för tillfället. Jag är förväntansfull, men ändå inte.