En kär vän, som jag känt största delen av mitt liv, rörde om i mitt lilla huvud igårkväll. Eller rörde om kanske är fel, men hon satte igång lite tankeverksamhet.

Jag längtar efter den dag då jag, med 100 % säkerhet, kan påstå att jag har lämnat mitt förflutna bakom mig. När jag kan acceptera att min själ för alltid kommer att vara ärrad. När jag kan acceptera att såren har läkt, men att ärren alltid kommer finnas kvar.
Jag längtar efter den dag då jag slipper ha mat och träning i skallen, då det istället kan bli något avdramatiserat i min vardag. Då jag kan förflytta fokus på helt andra saker, sådant som får mig att må bra.
Jag längtar efter den dag då jag känner mig stolt över den jag just är. När inga nedvärderande tankar om mig själv existerar. När jag inte blir lika påverkad av dagens media och ideal.

Jag längtar efter den dag då jag inte bara kan se det vackra i andra, utan även det vackra i mig själv.