En speciell kyrka får mig alltid att fyllas av massvis av känslor. Sorg, saknad, kärlek. I sommar är det tre år sen. Bästa vän, idag rann tårarna igen. Ibland kommer jag på mig själv att glömma. Minnena känns så långt borta, men ändå nära. Du ska veta hur mycket jag skulle vilja säga dig, så mycket jag ångrar.
Jag är rädd för att en dag ha glömt allt. Jag kommer aldrig förlåta mig själv om det sker, aldrig någonsin.

Vissa stunder blir känslorna så kraftfulla. Det är som att jag inte kan kontrollera mig själv. Men så kanske det måste få vara.