Jag måste äta lite mindre, eller åtminstonde äta nyttigare. Allt som verkar bra kan jag stoppa i mig, det andra är lika bra att hoppa över.  Jag måste träna oftare, mer variationsrikt. Svart kaffe innan morgonpromenaden sägs öka förbränningen, likaså starkt kryddad mat. Kolhydrater gör mig fet. Inget käk efter kl 18.00, för att minska risken för viktuppgång.

Frågan är hur många, även jag inräknad, orkar leva ett liv liknande detta?

Jag har äntligen kommit till insikt. Om det är gudarna jag ska tacka, mina nära och kära eller kanske rent utav mig själv vet jag inte. Men jag är otroligt tacksam över att jag nu har förstått. Mitt liv är så oerhört värdefullt. Det är någonting dyrbart, något viktigt. Mitt liv är inte värt att slösa bort på onödiga tankar och låta en fixering vid mat och träning influera varje dag. Jag står inte längre ut med det. Jag vet själv att det inte spelar någon roll hur lite jag äter eller hur mycket jag tränar, så länge jag inte ser någon glädje i det. Det är en jäkla skillnad på att äta när man är hungrig och träna för att man verkligen känner en längtan efter att ta i och svettas, än att utsätta kroppen för skada.
I helgen tränade jag fyra pass och såg fram emot varje, något så grymt mycket.
I helgen åt jag som en häst, för att min kropp behövde det. Jag såg ingen som helst anledning till att äta ytterst lite, för att på så vis kanske lyckas bli av med lite fett runt magen.
Jag tror inte att jag blir älskad mer om jag strävar efter att bli minimini i kroppen. Inte heller behöver jag vara orolig för att bli mindre älskad om jag så rullar fram. Det vackraste på oss människor är inte utsidan. Det vackraste sitter inte i muskelvävnadena eller fettprocenten. Det vackraste finns på insidan, i våra hjärtan.

Jag är inte fri från ätstörningen än. Men så länge jag låter onödiga tankar få spendera tid i min hjärna, så finns det ingen chans att jag blir mig själv igen. Jag uppskattar hellre det positiva med mig själv, än fokuserar på allt det sämre. Mina ridlår kommer till exempel alltid finnas, oavsett om jag vill det eller inte. De ger ju blanka fan i om jag trivs med det smått dallrande fettet eller inte, vilket jag också borde göra. Men visst är det svårt. Och livet måste få vara hur svårt som helst vissa stunder, för att man lättare ska kunna uppskatta glädjestunderna. Vad jag är allra bäst på, är att vara mig själv och det vill jag fortsätta med. Men jag orkar inte må dåligt, orkar inte få kortslutning i min arma hjärna gång på gång. Jag tänker lära mig att älska och uppskatta mer. Det vinner jag på i längden.