Diskussionen med konfirmanderna gick riktigt bra, likaså mötet. Plugget blev det sisådär med. Äsch, det hinner jag också med... någon gång.
Jag finner styrka i min tro. Mer nu, än aldrig någonsin förut. Att få knäppa mina händer, sjunga med i vackra psalmer, tända min två ljus och dela bröd och vin med likasinnade - det är gemenskap för mig.

Hade det inte varit för min kväll i kyrkan, så hade nog tårar runnit på min kind nyss. Den stress jag känt de senaste dagarna resulterade i ett sug efter allt (och då menar jag allt) ätbart. Jag orkade inte stå emot, men vad gör det om hundra år? Nu gör min mage ont och visst hade jag kunnat handlat annorlunda. Men det är redan historia. Alla gör vi misstag, jag är ingen superwoman liksom.

Nu ska jag försöka sova, för att orka upp tidigt imorgonbitti. Natti!