Brev till mig själv, Amelie, på studentdagen -09 (skrivet första dagen i ettan, -06)

"Hej Amelie!
För tre år sen hade du precis förlorat din bästa vän. Det var en förlust som inte kan beskrivas med ord. Du mådde inte bra och hade inte insett att Felle faktiskt var borta.
Du såg inte riktigt fram emot gymnasiet, lite nervöst men samtidigt spännande.
När du läser det här har du förhoppningsvis tillbringat 3 roliga år på S:t Eskil. Du kanske också har förstått att de ofattbara, oförglömliga, faktiskt har hänt. Mörmet Felicia är borta, för alltid. Du kanske inte har de där 20.0 du suktade efter, men förhoppningsvis bättre betyg än vad Kim hade när han gick ut. Du har troligen varit på bal, och snart ska du ut på krogen och fira att du aldrig mer måste gå i gymnasiet.
Jag hoppas att du har sökt till idol, och vunnit det förstås.
Och ikväll ska det bli ett firande utan dess like. Och, Felle är med och firar, firar dig. För att du gjorde det hon aldrig hann göra."

I lördags var det omöjligt att läsa brevet. Idag gick det lite lättare.
Jag kan minnas första dagen i gymnasiet, då jag skrev brevet, som igår. Nervositeten var ett faktum, jag var förväntansfull och livrädd. Jag kan utan att överdriva påstå att jag utvecklats oerhört mycket under mina tre gymnasieår. Igår kände jag en känsla jag aldrig någonsin känt förut. Igår kände jag mig vilsen och ensam.

Sommaren (jag höll på att skriva sommarlovet) ska gå åt till jobb, utlandsresa med familjen, bad och sol. Men resten av livet då?