Under min ensamma promenad hem, i mörkret, letade salta tårar sig ner längs min kind.
Med förtvivlan och ånger insåg jag att imorgon kommer vara sista gången jag ser dig, på kanske flera långa år. Hur kunde jag låta den möjligheten till tid att spendera med varandra, bara försvinna ur mina händer?
Som jag längtade till dessa månader. Så många tårar jag grät på grund av saknad efter dig. Som jag längtade till den 18 augusti och så glad jag blev när du äntligen kom hit till oss igen.
Jag hade såna enorma förväntningar. Förhoppningar på att jag verkligen skulle ta tillvara på tiden. Vi skulle få möjlighet att bygga upp något så starkt, något så förbannat bra. Vad var det vi sa; världens bästa systrar.

Det är först nu, fyra dagar innan du ska återvända hem, som jag förstår hur mycket som hade kunnat gjorts annorlunda. Jag hatar mig själv. Hatar att jag alltid ska vara efterklok. Jag hatar att ha vetskapen om hur ont det kommer att göra när du är hur långt bort från mig som helst, återigen. För trots att du finns, så kan jag inte ha dig nära. Förlåt mig, för allt.

Det känns inte som att tårarna kan sluta rinna.
Om jag bara hade varit världens bästa syster..