Inatt, strax efter kl 05.00 skedde något som jag, under en ganska så lång tid tillbaka, på något sätt vant mig av vid.
Oh som jag kände obehag av känslan som infann sig. Jag orkade inte kicka. Likt förstenad låg jag där, ensam i min säng och lät de små djävularna njuta genom att starta krig i mitt huvud. I hela mig. De skrattade mig rakt i anisktet. Rätt åt mig skrattade dem, länge och väl.
3 timmar senare var jag inte det minsta utvilad. Men inte fan skulle det få förstöra min dag. Aldrig i hela livet att detta lilla snedsteg skulle få dra ner mig i någon skit. För jag är betydligt starkare än så.

Jag gjorde något bra av min dag istället för att underhålla skitmåendet natten hade att erbjuda.

Lite ridning (tack återigen Alex!), promenad med byrackan, kesoplättar, skitsnack, nagellacksmålande och lite mer promenerande. Jag klarar allt, det gör jag fan!