Timmarna i skolan blev precis som jag hade förväntat mig. Jag var som en zombie, gick runt i en slags dimma. Jag slocknade så fort jag la mig i sängen, när jag äntligen kom hem. 1,5 timme var mer än välbehövlig. Sedan kilade jag ner på stan och tränade tillsammans med M. Lite ostkaka senare och tårarna börjar sakta men säkert bränna innanför mina ögonlock. Ikväll betyder farväl. Jag vill inte. Vill inte för allt i världen. Den här gången blir det värre, med all säkerhet. För nu är jag medveten om hur ont avståndet gör. Ont så in i helvete gör det, ont i själen. I hjärtat.

Men jag klarade två år, jag kan klara flera år till. Tanken på att få se dig igen gör mig stark. Och "What doesen't kill you, only makes you stronger". Jag står ut, tills vi möts igen.

Systra mi, jag älskar dig!