Glädjerus utan dess like.

Nervositeten var ett faktum.
Skulle jag dö innan uppvärmningen ens var klar?
Hur pass svettig skulle jag bli?
Hur många skulle fnissa bakom min rygg, på grund av mitt flåsande?

Ett uppehåll på drygt tre månader var över idag. Jag tränade för första gången, efter något som kan liknas vid en evighet. Som jag har längtat efter den där ganska så bortglömda adrenalinkicken som träning faktiskt ger mig. Idag fick jag känna den igen. Hur mycket än musklerna värkte och hur stel jag än var under stretchningen så ångrar jag inte en sekund det val jag gjorde imorse.
Sen känner jag stolthet också. Jag klarade mig igenom hela jympapasset. Svettades gjorde jag och flåsade gjorde jag också. Men mest av allt log jag. Jag är också stolt för att jag inte tränade för att mildra någon ångest. Jag tränade för att jag har längtat, suktat efter att få bli ansträngd.
Jag vägrar låta detta vara någon slags ny inkörsport till ännu en skitsvacka. Förhoppningsvis är detta en början på något nytt. För jag vet, till hundra procent, att jag inte vill vara utan träning.