En gång blev jag ombedd att försöka sätta ord på mina känslor. Jag vägrade försöka, tänkte för allt i världen inte svälja min stolthet och blotta mitt inre. Vägrade visa mig svag.

Ikväll är mina känslor avsky, skam och otillräcklighet. Tafatt försöker jag slita ut det som gör ont inuti mig, utan framgång.
Trots att jag har pluggat, så fruktar jag ett icke-godkänt imorgon. Jag hånar mig själv genom att inbilla mig att min kunskap inte räcker till. Idioti.
Jag skäms över den jag är ibland. Önskar så innerligt att jag bara kunde vara perfekt. Det är förjävligt att inte kunna uppskatta den människan jag ser i min spegelbild.
Jag skulle vilja slippa se tillbaka på ett sorgligt förflutet. En vandring på en väg, kantad av saknad och tårar. Kantad av ångest. Men samtidigt härdar ju det som inte dödar.
Att sätta ord på sina känslor är oh så svårt. Kanske omöjligt till och med.

Men ikväll vill jag bara gråta.