Hur ofta klagar man inte på saker som egentligen kan liknas vid fisar i rymden?
"Jag borde inte ha ätit den där bullen". "Vilket skitväder, skitSverige". "Jag ooorkar inte plugga". Ochsåvidare.

När jag ser människor som inte vet vilka de själva är, som visar rädsla för det allra mesta. Då skäms jag.
När jag får frågor som jag omöjligt kan ge svar på. När jag ser tårar som bottnar i ovetande, då undrar jag hur jag överhuvudtaget har mage att ens fundera på att klaga.

Livet kan förändras under bråkdelen av en sekund, ändå fortsätter jag att lägga alldeles för mycket energi på att ångra, älta, önskar att jag gjorde annorlunda. Jag funderar över hur jag, och många fler med mig, orkar leva såhär.
Och jag vet, det är ju pinsamt att jag bara klagar och inte bara gör någonting åt det. Sanningen är att jag faktiskt försöker, förmodligen mer än vad någon förstår. Men det är inte lätt som en plätt att göra en omställning i livet. Jag längtar efter dagar utan ånger. Utan ångest.

Jag vill inte vara hon som klagar.