Vissa gånger blir jag bara arg på mig själv. Ångrar allt som hänt, tycker att jag borde lyckats slippa alla snedsteg. Tårarna rinner, jag känner för att ge mig själv en bitchlap, vill inte vara den jag blivit. Vill inte vara jag. Samtidigt känner jag stolthet. Man måste få vackla, famla i mörker. Man måste få ta snedsteg, för att växa.

Men att du finns i mitt liv betyder mer än vad ord kan förklara.