När jag ligger här ensam i längeheten som så många gånger förut, når tankarna mig. Många tankar som förut virvlat i mitt huvud. Självförakt, misslyckade, rädsla. Förut dök ångesten upp som på rutin. Inte idag. Men rädslan finns kvar.
Jag läser i min dagbok. Minnena kommer åter, blir nära igen. Eller, kanske är de nära hela tiden. Kanske har jag bara lärt mig att stänga de ute.

Jag tror jag blundar för verkligheten alldeles för ofta. Men det är för att jag skäms över den jag faktiskt blivit. Hur kunde det gå så här snett, varför just jag?

Jag tänker inte klandra någon. Men snälla, säg inte "jag förstår". För den som inte varit med om min mardröm kan inte veta. Det är en förjävlig känsla, att älska mat mest utav allt samtidigt som man hatar den av hela sitt hjärta. Att vissa dagar verkligen längta efter att träna och att vissa tvinga sig ut i regnet som kompensation, trots att man verkligen inte vill. Ingen ska ens behöva försöka förstå, för helvetet det innebär är ingenting att ta del utav.

Fråga på, undra. Jag förstår att ni inte förstår.