Kanske har du rätt. Kanske blundar jag för verkligheten.
Jag kan fortfarande vara lika sjuk som förr. Kanske har jag inte kravlat mig upp än, ur gropen jag grävde så djup.
Allt jag ville var att visa mig stark, för en gång skull.

Jag kan minnas en relativt okomplicerad uppväxt, sen kan jag minnas en period i mitt liv som jag känner att jag lika gärna kunde hoppa över. Inte kunde jag väl tro att jag skulle bli en av "alla de". Skammen är påtaglig, likaså stoltheten. För trots att jag skämts oerhört mycket så vet jag att jag lyckats komma en bit på min vandring. Jag ser fortfarande ner på mig själv, på de valen jag har gjort. Jag ångrar så mycket, har svårt att gå vidare.

Men kanske ljuger jag allra mest för mig själv.