...att tiden förmodligen aldrig kommer igen.

Självklart kommer jag sakna, men kanske var det ändå inget för mig. Känslorna är blandade. Självförtroendet nådde skyarna för en period, det var ljuvligt och jag hade aldrig långt till ett leende. Men å andra sidan så blev påverkad av alla de sorgliga kroppsidealen som idag råder, trots att jag verkligen inte ville.
Jag såg vackra kvinnor, med former. Jag ville vara en av dessa. Ville våga vägra smalsmalsmal. Jag tackar Gud för att jag inte grävde djupare i min egen ätstörning.
Men jag saknar tidiga morgnar, stressen, den eviga väntan, att bli sminkad och ompysslad. Saknar att få känna mig ganska så vacker för en gång skull. Men mest av allt saknar jag att stå framför kameran. Förjävla mycket saknar jag det.