Frågan är när jag kommer känna mig tillfreds med mitt eget liv. När jag kommer kunna se tillbaka på veckor, kanske till och med månader, som gått och inte ångra någonting. Det är en av mina mål, mina drömmar. Jag skulle vilja kunna säga "jag älskar livet" och verkligen mena det.
Det är så mycket jag skulle vilja få ogjort, vet att jag skulle må så förbannat mycket bättre idag om inte alla mina snedsteg hade tagits. Jag är dock evigt tacksam att jag har en tro att luta mig tillbaka på, någonting som älskar mig trots allt. Det är befriande att få ha möjligheten att lämna över allt det som tynger mig i händerna på någon annan. Att få förlåtelse är något av det allra vackraste.

Ibland blir jag rädd för mig själv. Då, när jag gör saker jag så väl vet att jag inte borde. Som när jag utsätter min kropp för skit. Eller när jag blottar mitt inre för hela världen. Då blir jag rädd för mig själv

Vår tro är ett hopp, en väg för kärleken.