Allt för ofta klagar jag på det liv jag lever. Jag smutskastar mig själv med alla nedvärderande tankar som finns inuti mitt huvud. Jag är ful, fet, dumihuvudet and you name it. Jag mår sämst av alla, ingen kan påstå att de mår värre. Egoistisk är vad jag är, det är inget jag sticker under stolen.
Jag har alltid varit den som vill se stark ut, har aldrig haft lätt för att visa mig svag inför andra. Jag gråter nästan aldrig bland folk, endast i min ensamhet när andra anar det som minst. Utåt sett tror jag många avundas mitt liv och hur jag lever det. Jag är studiemotiverad (eller överambitios, välj själv), äter "rätt", tränar mycket och är till på köpet modell. Men förutom modelljobbet så mår jag ärligt talat väldigt dåligt över hur jag lever mitt liv. Jag kan inte bli nöjd om jag får lägre än mvg på inlämningar, examinationer och prov. Jag äter verkligen inte rätt, i dess sanna bemärkelse. Min kropp får inte i sig den näring den behöver, men jag envisas med att inbilla mig själv att jag gör rätt, vilket resulterar i förkylning på förkylning. Ja, jag tränar, men jag gör det för att mildra den ångest som flåsar mig i nacken var och varannan dag.
Jag blir glad när någon påstår att jag har blivit smalare, jag blev stolt när min lärare sa att jag var mager. Jag vet, det låter sjukt. Men jag vägrar blunda för den verklighet jag lever i. Jag vill må bra, och tänker sträva efter att en dag, bli stolt över mig själv.