Morgonen var hemsk. Minus 5 kilo och nu blir det dryga två veckor utan någon som helst träning (förutom ett ridpass). Jag är otroligt rädd. Rädd för ångesten, som jag vet kommer dyka upp (betydligt mer än bara en gång). Rädd för att inte kunna kontrollera. Jag är rädd för rädslan som jag vet kommer uppenbara sig. Som jag längtar tills den 16 oktober. Fan för mitt liv.

Förövrigt flyter livet på. Jag har koll på skolan (förutom projektet som står kind of still just nu), dock innebär den enormt mycket stress och är energikrävande.
Idag fick jag träffa syster, bror, svägerska och brorson. Jag var nära tårarna, för att jag kände glädje. För ni är glädje för mig, jag skulle vilja ge er så mycket mer. Tack för att ni finns!

Jag har svårt att visa ansiktsuttryck, det hör tydligen till min sjukdom.