Tveksamheten blir allt mer påtaglig. Jag tvivlar på att jag faktiskt kommer att må bättre efter dessa mardrömsliknande arton dagar. Jag famlar i mörker, letar efter ljusglimtar som kanske kan få mig att le ärligt om så bara för en sekund. Sju dagar kvar, av helvetet. En lång vecka återstår, sen är jag förhoppningsvis fri.
Jag har aldrig någonsin känt mig lika vilsen, som jag gör just nu. Dagarna går, men jag står kvar på ruta ett, alldeles ovetandes om allt som kallas för framtid. Helst av allt vill jag bara slippa all ångest, slippa gråta i min ensamhet varje kväll för att jag hatar det jag ser i spegeln.

Det värsta är att jag vet vad som får mig att må så förbannat dåligt, ändå är jag varje dag efterklok till tusen. Idiotamelie