Jag känner mig fortfarande stressad. Kanske är det för att morgondagen är vad jag har längtat efter under de senaste 17 dagarna. Kanske är det för att jag redan är nervös inför mitt muntliga nationella prov, i form av ett tal, som jag ska genomföra på måndag. Eller så bottnar stressen i en blandning av dessa två faktorer.

Jag skulle vilja lära mig att uppskatta livet. Jag skulle vilja vakna varje morgon, kunna lägga gårdagen bakom mig och se fram emot en ny dag. Livet är svårt och det måste det få vara. En dag ska mina drömmar slå in, så är det bara!

Nu ska jag ta en promenad med byrackan, göra mig iordning, gå till skolan, plugga, bli intervjuad, plugga lite till, äta lunch, ha matte, ha samhällskunskap och gå hem igen. Hörs då!