Jag står ganska stadigt på min två apostlahästar just nu, men jag vet att vadsomhelst kan få mig att svaja likt en flagstång i blåst. Det är en enorm prövning, att bryta en rutin som pågått i drygt ett år. Jag är oerhört rastlös, trots att jag har en hel drös med saker att göra. Jag lever i en berg-och-dalbana. En sekunden kan jag skratta åt ingenting varefter jag kan gråta åt ingenting. Livet är svårt, minst sagt.

Men jag blir starkare.