Det här är en pina. Det känns som att jag lever i en mardröm, men jag ska väl inte klaga. "Tänk på barnen i Afrika". Jo, jag försöker tänka på alla som har det värre än mig. Men det är svårt. 12 dagar kvar, bara. Ångesten hånar mig, skrattar mig rakt i ansiktet. Den har överhanden nu och det känns inte som att jag kan göra något åt det. Min kropp spritter av energi, jag vill joggapromenerastyrketränayogaridaskivstånga you name it. Jag vill så mycket, men jag får inte.

Om drygt en timme beger jag och Christoffer oss till staden västerås. Där blir det IKEA, lunch, kanske lite traskande i stan och mys. Ska bli skönt att komma hemifrån, till ett försök att vända 1-0 till åtminstonde 1-1 i matchen mellan mig och de envisa jävlarna.
Ikväll ska jag träffa mina sexy ladies, och hur längesen var inte det sen sist? Shit alltså, man glömmer så lätt!