Det är först nu jag känner att jag har börjat gå en lång väg till mötes. Jag är villig att ge allt, för att en dag få må bra igen. Jag vet att jag kommer må oerhört dåligt, det finns ingen tvekan om den saken. Men jag måste försöka se framåt, även när det är som sämst. En dag är jag tillbaka, på topp - var så säkra. Tills dess kommer jag skriva av mig i bloggen, precis som vanligt. Och jag förstår att ni finner min blogginlägg väldigt ointressande, just eftersom ni inte förstår vad dem egentligen betyder. Men jag är bara ute efter att få skriva av mig, inget annat.

Idag är det skola till klockan 4, då blir det ner på stan en sväng, hem till totte, middag och vidare till Camilla. Övrig tid kommer gå åt till att öva tal. Jag är redan nervös inför måndag, blä för att prata inför folk. I hate it.

Jag ser fram emot imorgon. Då blir det namncermoni för min älskling och jag ska sjunga så gott det går. Imorgon ska jag leta fram det där ärliga leendet, som jag vet finns somewhere inside of me.