Efter en stunds övervägande när jag vaknat så tog jag mitt förnuft till fånga och styrde stegen mot stan. Nu ångrar jag mig. Yogan, som annars har varit något jag verkligen älskat, var idag en pina. Jag kollade på klockan mest hela tiden, glömde bort allt vad som heter andas-genom-näsan och längtade efter att klockan skulle bli avslappning, så jag kunde fly fältet. Jag kan inte minnas, sist jag var lika stel som jag är nu. Jag hinner aldrig bli så pass varm att jag kan stretcha, mina axlar är hårda som sten. Och på tal om mina axlar, den senaste tiden har dom suttit fastklistade i öronen (bokstavligt talat) och jag kan omöjligtvis få dom därifrån. Jag slappnar inte av, men jag är trött jämt.

Inte ens ett sms, som rimligtvis borde spridit glädje i mitt hjärta, fick mig att dra på smilbandet.