Trots all ångest, trots alla förjävliga tankar så lyste ni upp mina dagar. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på all den kärlek och den värme ni spred i mitt hjärta. Prio ett var ni, ständigt fokuserade jag på er.

Det tar emot att säga men vi har glidit ifrån varandra. Inget är längre detsamma. Min ångest är nästintill bortblåst (för det mesta), men med den så försvann en del av oss. På vägen gick något fel. Mina förhoppningar besannades aldrig. Ilskan och känslan av att inte förstå är enorm.

Situationen är förändrad. Men trots alla tårar, trots den besvikelse och saknad jag känner så kommer en del av mitt hjärta alltid att tillhöra er. Man måste kanske tänka om, utvecklas på nytt. Till något bättre. Jag vill att vi blir starkare än någonsin. För aldrig i hela mitt liv att jag skulle kunna förlora er, det finns inte på världskartan. Allt ni har gjort för mig, vill jag ge tillbaka tusenfallt.

Det låter kanske klyschigt, men tillsammans klarar vi allt. Det vet jag.